Detta är det tunnaste numret av Galago jag någonsin läst. Det är nog också det tidigaste. Jag är inte helt säker på vad grejen var men det är helt klart en tidning i förändring och inforutan under ledaren slår fast att "denna skrift är ett försök att visa upp ett representativt urval av hur en vanlig Galago kan te sig."
Nummer fjorton innehåller Ulf Lundkvist, Christopher Nielsen, Max Andersson, Olle Berg, Lars Hillerberg, Gunnar Lundkvist och så klart Joakim Pirinen. Det är kortare serier på en till två sidor och någon stripp och ett par enrutor. Mer än så hinns inte med på tjugo sidor men det är ändå inte så illa pinkat.
Nielsens serie Olas ark är rätt kul även om man ser punchlinen komma. Pirinen glänser som vanligt med ett hopkok av nattsvart pessimism och flyhänt absurdism. Pirinen står även för ett manus till en "pjäs" som han kallar Hjärtats förlorade änglar som handlar om en kille och en tjej som träffas på en krog och flörtar eller vad man nu ska kalla det. Det osar väldigt mycket 80-tal men jag roas ändå.
1987 kostade tidningen 10 spänn och vad kan man fått för en tiokronorssedel på den tiden? Fan vet, men det var så mycket jag brukade få av min mormor på min namnsdag vid den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar